Innehåll
Administrativ indelning
Helger
Den lediga lördagen
Matbruket
Mått och vikt
Tideräkning och runstavar

Administrativ indelning
Två grundläggande administrativa enheter har sedan tidig medeltid funnits: hundaren/häradet och socknen. Häradet är en äldre indelning medan de flesta socknar i Sverige och Finland bildades under 1100 och 1200-talet parallellt med kristnandet. I Norge och Danmark redan under 1000-talet. Även om de flesta socknar ligger inom ett härad, förekommer socknar som utbreder sig över flera härader (se särskilt socken- och häradsgränserna i Svalövtrakten). I Västergötland har flera härader även varit organiserade i 'bo' under tidig medeltid.

Ordet socken har en oklar etymologisk bakgrund, men antas härstamma från ordet söka i betydelsen samling människor som utför något. En möjlig betydelse är att ordet ursprungligen avsett ett område som haft samma tingsplats (jämför med Finska pitäjä) eller offerplats alternativt har det avsett ett område vars befolkning legat under en herremans jurisdiktion (jämför med och 'soke'/'socna' i England). I samband med att kyrkor uppfördes i anslutning till äldre tingsplats, kultplatser eller herremäns gårdar överfördes betydelsen till den nuvarande: ett område tillhörande en kyrka. Med tiden delades socknarna in i den mindre enheten rote. Roten kunde avse flera olika skyldigheter: militär, fattigvård, husförhör, folkbokföring, samfälld egendom m.m. Socknens invånare behöll en långtgående självständighet från kyrkan och kunde döma i flera olika frågor, utan inblandning från stat eller kyrka. Namngivningen av socknarna följde olika mönster i olika landsändar. I Götaland och Svealand var det vanligast att socken tog namn av den tongivande byn eller gården i området, medan det i Norrland var vanligare att namnet följde ett lokalt geografiskt namn (bygdenamn).

Nästa nivå var landet (landskapet), som var ett område med egen lag. Fram till början av 1600-talet behövde kungar bekräftas av landskapens lagmän och folk (eriksgatan). Parallellt fanns en länsorganisation (slottslänen/"fataburslänen") direkt underställd kungen. Landskapen förlorade med tid sin politiska makt och ersattes av länen. Det fanns även privata län (kungafamiljens län, furstelän/hertigdömen och livgedingar, och län utdelade som belöning för given tjänst, pantlän/tjänstelän). Länen bestod av ett antal härader och socknar. Förläningen avsåg i första hand rätten till skatt och inkomst. Länen gick inte i arv, men de kunde förlänas på nytt till släktingar. Staten (kronan) ägde alltid territoriet. Tidvis var stora delar av Sverige förlänade till andra än kronan. Med 1634 års regeringsform antog länsindelningen i sak dagens form och med 1719 års regeringsform avskaffades de sista personliga länen.

Sockenindelningen och sambandet mellan kyrkan och civilförvaltningen (undantaget folkbokföringen) avskaffades med 1862 års kommunreform då Sverige delades in i 2453 kommuner (88 stadskommuner, 7 köpingskommuner och 2358 landsortskommuner). Kyrkans förvaltningsområden kom att benämnas församlingar och överensstämde från början i stort med de gamla socknarna. Genomförandet skedde mellan 1863 och 1874. I samband med reformen infördes även landstingen (landstingskommuner). Skälet var ett ökande behov av samordning av uppgifter som omfattade större geografiska områden än enskilda kommuner. Landstingen är med andra ord en sorts jättekommun som omfattar flera kommuner i ett län. Från början fanns möjligheten att ha mer än ett landsting i länen. Länsstyrelsen är en myndighet underställd regeringen/riksdagen, medan landstinget är en folkvald institution. (Landstingen är sedan 2020 benämnda regioner.) Större städer ingick från början inte i landstingen, men har efterhand ingått i landstingen.

Från 2016 är den minsta territoriella indelningen distriktet. De 2523 distrikten som då instiftades baserade sig på de församlingsgränser som rådde den 31/12 1999. Detta betyder att de flesta distriktsgränserna har god överensstämmelse med sockenindelningen 1862–1952. Undantaget är att mindre enklaver/exklaver i flera fall förts till omgivande socken/distrikt.

Källor
Den svenska socknen. Riksarkivets årsbok 2016.
Lantmäteriets slutrapport om distriktsnamnen.
Skatteverket: Sveriges församlingar genom tiderna.
Dag Retsö. Länsförvaltningen i Sverige 1434–1520 (2009).

Helger
Vilka dagar som är helger har varierat genom historien. På medeltiden fanns ett 60-tal heldagar utöver söndagen. Dagarna kunde skilja från stift till stift, men man var ledig runt 110 dagar per år, vilket är lika mycket som vi är lediga nu för tiden om lördagar räknas in. Efter att Sverige formellt blivit protestantiskt på 1500-talet (reformationen) försvann ett 30-tal helgonhelgdagar som man tyckte var för katolska i samband med införandet av 1571 års kyrkoordning. Dessutom var det ju bättre om folket jobbade och kunde beskattas...  Nästa stora helgborttagning var den s.k. stora helgdöden 1772 då 21 helgdagar togs bort för att få folket att arbeta mera. Dessa var 3:e- och 4:e-dag jul, påsk och pingst, Maria besökelsedagen, skärtorsdagen, de 12 apostladagarna (halvdagshelger) och de 3 gångdagarna. 1953 flyttades både midsommar (24/6) och allhelgonadagen till närmaste lördag.

Källa
Malmstedt, G. Helgdagsreduktionen–Övergången från ett medeltida till ett modernt år i Sverige 1500-1800 (1994).
Segland K. Almanacka för 500 år: från år 1500 till år 2000. Kalendator (1984).

Den lediga lördagen
1957 ändrades arbetstidslagen och arbetsveckan kortades gradvis ner mot 45 timmar. Detta ledda till att lördagen började bli halvledig och sedan sakta men säkert arbetsfri under vissa månader. En bit in på 60-talet började lördagen ersättas av 8½-timmes arbetsdagar för att någon gång i skiftet mellan 1960- och 70-talen bli arbetsfri alla lördagar per år för de flesta. Med 40-timmarsveckans införande 1970 (fullt genomfört 1973) blev lördagen definitivt en ledig dag för alla och inte bara tjänstemän.

Källor
Kungl. Maj:ts proposition 1957:80 med förslag till ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m.
Allmänna arbetstidslagen 1970:103.

Matbruket
Så långt tillbaks som man vet har ordningen med 2-3 större måltider per dag och lite fika eller mellanmål däremellan funnits. Dagvarden eller middagen som intogs sannolikt sent på förmiddagen, ungefär som dagens lunch, och nattvarden eller aftonvarden efter arbetsdagens slut. När man vaknade kunde också en måltid intas (ottemål, frukost, morgonvard). Det var också vanligt med en mindre måltid före och efter nattvarden.

Källa
Pipping Ekström, M. Måltidsordning i Sverige under tusen år. Nutritionsfakta 2018-03-14.

Mått och vikt
Innan meterreformen 1875 (metern infördes gradvis mellan 1879 och 1888 och blev obligatorisk fr.o.m. 1/1 1889) efter nästan hundra års funderande, användes flera olika måttsystem i Sverige. En förenkling skedde 1855 när decimalmåtten ersatte det gamla huvudsakligen duodecimala systemet (räkning baserad på multipler av 12). Decimalsystemet infördes gradvis mellan 1855 och 1863. Nedan beskrivs några av de viktigaste officiella äldre måtten standardiserade enligt 1665 års kungliga förordning:
Mil = 36000 fot = 10688,11 meter (fr.o.m. 1699).
Stång = 10 fot = 2,96892 meter.
Famn = 6 fot = 1,781352 meter (ursprungligen avståndet mellan långfingerspetsarna på två utsträckta armar).
Aln = 2 fot = 0,593784 meter (ursprungligen avståndet mellan armbågsknölen, olecranon, och lillfingerspetsen).
Fot = 0,296892 meter (ursprungligen avståndet mellan hälknölen och stortåspetsen; fr.o.m. cirka 1740, men i praktiken inte förrän 1855, 0,296906 meter).
Kvarter = ½ fot = 0,148446 meter.
Verktum = ⅟₁₂ fot = 0,024741 meter (ursprungligen en tummes bredd).
Verklinje = ⅟₁₄₄ fot = 0,00206175 meter.

Rymdmåtten skilde sig mellan torrvaror och våtvaror. Dessutom kunde torrvaror mätas strukna (och utan packning eller skakning, s.k. löst mått) eller rågade (med packning, men ej strukna, s.k. fast mått). Nedan följer några av måtten för torrvaror.
Tunna = 2 spann = 56 kannor = 146,55 liter (+18,32 liter om fast mått).
Fjärding = 4 kappe = 7 kannor = 18,32 liter  (+2,29 liter om fast mått).
Kappe = 1,75 kannor = 4,58 liter (vilket är nästan lika med en imperial gallon).
Kanna = 2,617 liter (+0,327 liter om fast mått).

Bara för att krångla till det kunde ovan mått även användas för våtvaror, varvid volymen var en annan.
Tunna = 4 fjärdingar = 48 kannor = 125,616 liter.
Fjärding = 4 sextondelar = 12 kannor = 31,404 liter.
Åtting = 2 sextondelar = 6 kannor = 15,702 liter.
Kanna = 2,617 liter.

Kannan kunde i sin tur delas in i:
Stop = ½ kanna = 2 buteljer = 4 kvarter = 16 jungfrur = 1,3085 liter.
Jungfru (eller ort) = 0,08178125 liter.
Fingerborg ungefär lika med ⅛ jungfru.

För större våtvolymer användes även:
Foder = 2 pipor = 4 oxhuvud = 6 åm (fat) = 24 ankare = 360 kannor = 942,12 liter.
Åm (fat) = 2 halvfat = 4 ankare = 60 kannor = 157,02 liter.
Ankare = 2 halvankare = 15 kannor = 39,255 liter.

Vikt mättes i följande mått:
Skeppsläst = 288 lispund/markpund = 2448,438 kg.
Skeppund = 4 centner = 20 lispund/markpund = 400 skålpund = 170, 0304 kg.
Skålpund = 2 (lödig) mark = 16 uns = 32 lod = 128 kvintiner = 0,425076 kg.

Med decimalsystemets införande försvann vissa äldre längdmått. Mil, stång, fot, tum och linje behölls. 1 mil förblev 36000 fot. 1 stång blev 10 fot. 1 tum blev nu ⅒ fot. 1 linje ⅒ tum. Två nya mått infördes också gran (⅒ linje) och skrupel (⅒ gran). Även floran viktmått förenklades och ersattes med nyläst som motsvarade 100 centner och 10000 skålpund (=4250,76 kg). Minsta vikt blev korn som motsvarade ⅟₁₀₀₀₀ skålpund.

Ytmåtten baserades på hur mycket utsäde som behövdes. Om en tunna behövdes, så motsvarade det ett tunnland (4936,568 kvadratmeter).
Tunnland = 4 halvspannland = 8 fjärdingsland = 56 kannland.
Tunnland = 14000 kvadrataln = 56000 kvadratfot.
Kannland = 88,153 kvadratmeter.
Kannland = 250 kvadrataln = 1000 kvadratfot.

Räkneord:
Tjog = 20 stycken av någonting.
Storhundrade = 6 tjog = 10 tolfter = 120.
Stortusende = 1200.

Källor
Huvudsakligen Carlsson, A.W. Med mått mätt. LTs förlag (1989).
Jansson, S O. Måttordbok. Nordiska museet (1950).
Fördjupning: Lindstedt, K. Svenska meterboken, med erforderliga tillägg ur 1885 års förordning. Hiertas bokförlag (1903).

Tideräkning
Tidigare hade i varje ort i Sverige en egen tidräkning baserad på lokal soltid (baserat på när solen stod som högst på himlen på just den orten). När järnvägen och telegrafen infördes blev detta ett stort problem och t.ex. den lokala tiden i Göteborg infördes som enhetstid för järnvägarna i Sverige (s.k. järnvägstid). Inspirationen kom från England vars järnvägar hade infört enhetstid baserad på tiden vid Greenwichobservatoriet redan 1840. 20/4 1878 lagstiftade Sverige om enhetstid, s.k. borgerlig tid, vilken infördes 1/1 1879. Från den dagen räknas svensk tid utifrån den 15:e meridianen (ungefär Askersund, Växjö, Örebro, Östersund). Vilket betyder att Stockholm ligger ca 12 minuter före solen och Göteborg 12 minuter efter. Haparanda ligger cirka 27 minuter före.

Faktum är att Sverige var näst först i världen med ett lagligt påbud om enhetstid. Nya Zeeland införde enhetstid 2/11 1868 och Förenade Kungadömet 2/8 1880. Fast i praktiken följde alla officiella klockor i Förenade Kungadömet Greenwichtiden redan från slutet av 1850-talet.

Vad gäller kalendertid så användes den julianska kalender i Sverige fram till 17/2 1753 efter några tappra försök tidigare på 1700-talet att införa den gregorianska kalendern (skottdagen år 1700 utgick, men sedan återinfördes den dagen som 30/2 1712!). Från och med den 1/3 1753 används den gregorianska kalendern. Man hoppade direkt från 17/2 1753 juliansk tideräkning till 1/3 1753 gregorianska tideräkning.

Veckodagarna numreras måndag till söndag enligt ISO-8601 från och med 1/1 1973. Innan dess gällde söndag till lördag och 1/1 var alltid starten på vecka ett även om den innehöll färre än sju dagar. Gustav Vasa införde 1 januari som årets första dag 1523 (tidigare räknades 25 december som årets första dag).

Innan tryckta kalendrar blev vanliga hos allmogen användes runstaven. Detta var en form av evighetskalender som fungerade för alla år i den julianska kalendern. Den förekom även i tryckt form. Runorna ᚠ ᚢ ᚦ ᚬ ᚱ ᚴ ᚼ tecknade veckodagarna från måndag till söndag. (Den första och andra runan kunde även vara ristade upp och ner. Även andra utseendemässiga variationer förekom.) Sedan tillkom en runrad för att ange gyllentalet, d.v.s. för att beräkna nymånen, och symboler för heldagar m.m.

Källor
Segland K. Almanacka för 500 år: från år 1500 till år 2000. Kalendator (1984).
Kärnfelt J, Holmberg G. Tid för enhetlighet. Nordic academic press (2019).
Lithberg N. Runstaven, en ursvensk rådgivare åt Sveriges bönder. Nordiska museets och Skansens årsbok 1932 (1932).
New Zealand standard time (läst 2022-01-04).
1880 Definition of Time Act.
Onlinekalender.
UTF-8 Runic Symbols.