Namnbruk i Italien
Historia
Typer av efternamn
Hittebarns efternamn
Hur efternamn numera ärvs
Förnamn
Hur barn namnges
Tips och råd till släktforskaren

Historia
Namngivning av personer kan i Italien spåras tillbaka till romarriket. En tradition utvecklades som innebar att män i överklassen var namngivna efter förnamn (praenomen), ”klan”-namn (nomen), familjenamn (cognomen) och ibland med ett fjärde namn till minne av någon händelse (agnomen). T.ex. var Cesars fulla namn: Caius Iulius Caesar. Kvinnor benämndes med klannamnet plus ett tillnamn: t.ex. Iulia Maior. Med tiden kom nomen att användas som personnamn i alla sociala klasser och tappa sin betydelse som markör för ståndstillhörighet. Samtidigt som antalet namn en person inom överklassen bar tenderade att öka (för att bättre beskriva den nobla härkomsten). Traditionen med flera namn levde under tidig medeltid kvar inom överklassen i det bysantinska Italien. Inom underklassen och övriga Italien användes huvudsakligen ett enda egennamn, även om personer högre upp på den sociala skalan kunde bära dubbla namn. Lokalt kan man även i det historiska materialet se patronymikon (och i sällsynta fall metronymikon) av typen ”namn av namn” (alltså en motsvarighet till de svenska son- / dotternamnen): t.ex. Baroncium de Sassi.

De första spåren av den moderna traditionen med ett förnamn och ett efternamn förekommer i venetianska dokument från 800-talet, där personer ur den venetianska överklassen bär denna typ av namn. I dokument från 1000- och 1100-talet kan man följa hur denna typ av namngivning ökar i samhället. På Sardinien har efternamn använts sedan 1100-talet, vilket tros vara en rest från det romersk-bysantinska bruket av flera namn. Efternamnen bildas främst ur behovet att identifiera personer unikt i juridiska dokument. Särskilt ägarskap och arv av fast och lös egendom driver på utvecklingen. För att kunna göra det tar man hjälp av förnamn, ortnamn, geografisk region eller plats, yrke och öknamn/smeknamn. Sistnämnda kunde vara personknutna, men även avse en familje- eller släktgrupp. Det italienska systemet påminner i detta fall mera om de tillfälliga soldatnamnen, som också var sprungna ur ett behov att unikt identifiera personer. I fallet med adeln fanns även något som kan benämnas som ”adliga klannamn” (jämför med svenska historieböckers användning av begreppen ’Bjälboätten’, ’Sverkerska ätten’ etc). Den svenska traditionen som uppstod med soldatnamnen med namn hämtade ur naturföreteelser lyser med sin frånvaro i Italien, då den inte ökar möjligheten att identifiera personen. Systemet utvecklas under högmedeltiden inom överklassen till ärftliga efternamn som ärvs på fädernet. Och så småningom följer det lägre borgerskapet och menigheten med.

I en florentinsk katast (jordebok) från 1427 kan man konstatera att bruket av vad som kan betraktas som ett ärftligt efternamn, och inte ett patronymikon, uppgår till 36,7% av de inskrivna i Florens stad, 20,5% i andra toskanska orter och 9,4% på landsbygden. Bruket är dock instabilt, särskilt utanför överklassen och de besuttna, och efternamnen kan tappas eller ändras. Inom överklassen tar man gärna till sig flera efternamn, särskilt om familjen delar sig i flera grenar, men även för att framstå som finare eller ge sken av äldre börd.

I och med att prästernas skyldighet att registrera uppgifter om församlingsmedlemmarna utökas i den kanoniska lagen, i samband med 1614 års version av Rituale Romanum, ställs även krav på att registrera ett förnamn och ett efternamn och systemet börjar stabiliseras. Men variationen från präst till präst är stor. Inte bara stavningen, utan patronymikon o.dyl. kan förekomma i en bok och efternamn i en annan. Övergången till ärftliga efternamn är i huvudsak klar i början av 1700-talet, när det även blir regel att personregister är sorterade alfabetiskt efter efternamn. Den definitiva slutpunkten för processen är 1813 års dekret ”Rörande medborgare utan efternamn” (”Decreto relativo agli abitanti del regno che sono privi di cognome”, 11 juni), som stadgade att medborgare utan efternamn (eller släktnamn) hade tre månader på sig att välja och registrera ett efternamn hos myndigheterna. I det fall familjen inte kunde komma överens, valde kommunens folkbokföringstjänsteman ett namn.

Som synes var utvecklingen rätt annorlunda mot den i Sverige, där patronymikon var regel (undantaget prästfamiljer och, från slutet av 1500-talet, adeln) fram till slutet av 1800-talet, då patronymikon började bli ärftliga och det även blev på modet att hitta på nya ärftliga efternamn. Kan noteras att ärftliga efternamn blev vanliga bland hantverkare redan på 1700-talet.

Typer av efternamn
Cirka 300000 olika efternamn finns i Italien. I södra Italien förekommer efternamn grundade i arabiska ord. Andra vanliga efternamn bygger på germanska mansförnamn (t.ex. Rolandi), ort/plats/geografi (Lombardi) eller på yrken (t.ex. Ferrero). Just yrken är intressanta eftersom efternamnen är tydligt knutna till tidsperioden och dialekten. För kartor över efternamnens geografi se Cognmix. Slutligen är många efternamn bildade ur öknamn eller personens fysiska egenskaper (t.ex. Rossi röd; Malvestiti, illa/fult klädda). Till detta kommer utländska namn och namn baserad på en massa andra ord (t.ex. Trentanove, 39; Ottagono; Trombone)
Det stora antalet dialekter och skillnader i hur präster och tjänstemän väljer att stava dessa bidrar till stor variation av stavningen; något som med tiden leder till olika efternamn. T.ex. efternamnet ’smed’: Ferrari, Ferrero, Fare, Fere, Fevriero etc. Lägg även märke till att prästerna gärna latiniserar både namn och efternamn, vilket bl.a. innebär att efternamn kan stavas i maskulinum för män och femininum för kvinnor.

Ytterligare en faktor som påverkar namnbildningen (och normalisering av stavningen) är genombrottet av det toskanska ”folklatinet” (”volgare”) som litterärt språk. I mitten av 1500-talet har den florentinska dialekten blivit basen till en form av ”lingua franca” för överklassen på den italiska halvön (inte att sammanblanda med det på venetianska och genuesiska baserade handelsspråket ”sabir” som användes runt medelhavet). Den första italienska grammatiken ges ut 1525 av Bembo. Italienska som folkspråk blir vanligare med folkskolans införande i Italien, men blir inte vardagsspråk förrän efter andra världskriget i samband med TV:s och filmens genombrott. 

Hittebarns efternamn
Hittebarns efternamn följde en egen logik med lokala och regionala mönster. Mot mitten av 1800-talet försökte man gå ifrån detta system och ge hittebarnen mindre uppenbara efternamn. Nedan följer några exempel (obs flera varianter än de visade finns av varje namn).
Sicilien: Trovato (hittad).
Neapel: Esposito (utsatt).
Bologna: Degli Esposti (utsatt).
Rom: Proietti (”bortkastad”).
Romagna: Servadei, Casadei/Casadio, Vacondio (guds tjänare, guds hus och ungefär må gud hjälpa dig).
Norra italien: vanligen Bastardi eller Bastardini (oäkta).
Centrala italien: Diotallevi (ungefär ’må gud sörja för dig’).
Över hela italien: Sperandio (hopp – som i hoppas).
Milano: Colombo/Colombini (duva, efter sjukhuset Santa Caterinas symbol).
Florens: Innocenti/Nocentini (utan skuld, efter sjukhuset Spedale degli Innocenti).
Genua: ofta nån variant av Casagrande (stort hus).
Andra exempel: Cascati (ungefär fallna), Disgraziati (otursförföljd), Malaccorti (ungefär oönskade/slarv).

Hur efternamn numera ärvs
Barn antar alltid faderns efternamn om denne är känd, annars moderns. Numera kan föräldrarna även välja att ge barnet ett dubbelt efternamn efter både fadern och modern. Om föräldrarna är okända är det tjänstemannen vid folkbokföringen som ger barnet dess namn.

Flickor behåller det efternamn de fick vid födseln livet ut, men... Exempel: flickan heter Giulia Bianchi. Hon gifter sig med Pietro Rossi. Så länge som de är gifta och mannen är vid liv kan hon i officiella handlingar heta Giulia Bianchi, Giulia Rossi eller Giulia Bianchi in Rossi. Om mannen dör eller om hon skiljer sig återgår hon till att bara heta Giulia Bianchi (tekniskt sett behåller änkan mannens efternamn, men det används inte i officiella dokument annat än som en eventuell sidonotering). Gifter hon om sig upprepas processen, men med den nye mannens efternamn.

Från 2016 kan dessutom samkönade par välja ett tillnamn som registreras som en sidonotering i folkbokföringen. Tillnamnet gäller så länge giftermålet varar. Tillnamnet kan inte ärvas av barnen. T.ex. Giulia Bianchi och Anna Ferrari gifter sig. De kan då välja att kalla sig Giulia Bianchi Ferrari, Giulia Ferrari Bianchi eller Giulia Ferrari och vice versa för Anna. Om de får barn ärver barnet inte tillnamnet, utan de tar namnet från den part som framföder barnet.

Förnamn
Förnamnen följer historiska trender som fört nya förnamn i bruk. De äldsta namnen (t.ex. Antonio, Sergio och Mario) kommer från etruskiskan. Därefter kom typiskt romerska namn (t.ex. Hadrian, Julius, Markus) Med Roms expansion kryper ytterligare förnamn in i bruk (t.ex. Cesar, Titus, Hannibal) och med kristendomens intåg följer ett stort antal namn från grekiskan (t.ex. Agnes, Kristoffer, Lukas), hebreiskan och från Mindre Asien och Mellanöstern (t.ex. Daniel, Mikael, Johannes, Josef), men även namn som indikerar tron (t.ex. Amato, Colomba, Fortunato). Med langobarder, västgoter och östgoter kommer germanska förnamn i bruk (t.ex. Fredrik, Robert, Albert Ludvig). Runt 1000-talet blir det vanligt med egenkomponerade namn som ska minnas den lyckliga tilldragelse som barnafödseln innebar (t.ex. Diotifeci, gudaskapad; Graziadei, av guds nåd; Ognibene, ’välgång’; Benvenuto, välkommen). Med de kristna fattigordnarnas ankomst blir dessas viktigaste helgon vanliga namn (t.ex. Francesco, Domenico, Clara). Senare blir andra helgon och namn som knyter till viktigare kyrkohögtider populära (t.ex. Katarina, Pasquale, Natale) och med Mariakultens återkomst utökas repertoaren kvinnonamn (t.ex. Concetta, Assunta, Immacolata). Till detta kommer namn populariserade av litteraturen och teatern (t.ex. Aida, Rossana, Vanessa) och med TV och radios genombrott följer namn ur politiken, sportvärlden och filmens världar. Från särskilt 50-talet kommer engelska namn i bruk (t.ex. Geiar, Emma, Dylan).

Hur barn namnges
Två vanliga sätt, som kan spåras åtminstone 3-400 år bakåt i tiden finns för att namnge barn i Italien. 1) efter det helgon som firas på dagen för dopet!, eller 2) efter far- eller morföräldrarna. Förstnämnda kan ge ledtrådar om den korrekta födelsedagen, medan sistnämnda lätt kan leda forskningen fel. I fall två får den förstfödde far- eller morförälderns namn och barn två o.s.v. får namn från övriga far- och morföräldrar eller andra släktingar eller helgon. Oftast får den förstfödde sonen farfars namn, men ibland kan det vara den manliga formen av farmors eller även någon morförälders namn. Samma gäller flickor, men då brukar utgångspunkten vara farmors namn. Detta kan ibland få rätt jobbiga konsekvenser när man ska följa en släkt bakåt i tiden, vilket följande exempel visar. 

Exempel på namngivning av barn i Italien

Tips och råd till släktforskaren
Utvecklingen av efternamn betyder att det, för tiden före 1700-talet, är lättare att följa personer i högre sociala klasser och för personer som äger något. Det finns också en del namnfällor att se upp med utöver den ovannämnda stavningsvariationen. Bruket av ”di” (av) kan även syfta på änka/hustru till en man. Om kvinnonamnet är följt av två mansnamn t.ex. Anita di Giovanni di Alberto så är det rätt säkert far och farfar som åsyftas. Står det bara Anita di Giovanni eller Anita fu (“svunne”, d.v.s. avlidne) Giovanni, kan det både syfta på gemålen eller fadern. Sammanhanget är alltså viktigt. För män är det alltid fäderna som avses. Givetvis måste man alltid uppmärksamma om det är öknamn/smeknamn eller ort/yrke som anges efter ”di”.

I sällsynta fall kan kvinnans efternamn ges i arv till barnen, särskilt om det är ett ”finare” namn eller om det är knutet till egendom för vilken arvslinjen behöver säkras. Av samma skäl kan ett ”bonnigare” namn plötsligt bytas om en släktgren avancerat socialt. Efternamn som härstammar från Sardinien slutar ofta i ett -u och de från Venetoregionen på -n. I ett område på Sardinien ärvde dessutom döttrarna mammans efternamn, eftersom kvinnorna ärvde huset, och sönerna ärvde faderns efternamn, eftersom de ärvde djuren.

Förnamnen kan i bästa fall ge en ledtråd om ålder (beroende på rådande mode) och i de flesta fall om kön. Traditionella italienska kvinnonamn slutar på ’a’ och i några ovanliga fall på ’e’. Mäns namn slutar på ’o’ och med några undantag som slutar på ’e’ (t.ex. Ulisse) eller ’a’ (t.ex. Luca, Andrea). Notera att Andrea både kan vara ett kvinnonamn och ett mansnamn.

Källor
Bizzocchi R. I cognomi degli Italiani, una storia lunga 1000 anni. 2014.
Caffarelli E. Dimmi come ti chiami e ti dirò perché. 6:e uppl. 2018.

(Artikel upprättad 2021-09-09)

https://mobirise.com html web builder