Även om detta inte har så mycket med släktforskning och epidemier att göra kan det vara intressant att känna till den svenska lagstiftningen kring hälso- och sjukvård. Nedan följer en kort översikt av vad som gäller enligt nuvarande lagstiftning. Den nuvarande lagstiftningen är resultatet av större reformer som genomfördes under 1980- och 1990-talen. Med patientlagens införande 2015 tydliggjordes fokus på patientens rättigheter. Längre ner på sidan finns även en kort historik om sjukvård och patienträttigheter.

All hälso- och sjukvård är enligt lag frivillig i Sverige
Det innebär att:
1. Du kan neka erbjuden vård och behandling.
2. Du kan säga nej till undersökningar, vaccin och mediciner (se dock punkt 4 & 5 nedan).
3. Du kan avbryta en pågående behandling.
4. Du inte kan bli inskriven på sjukhus mot din vilja (undantaget är om du är medvetslös eller inte kan förmedla din vilja, varvid du antas vilja ha vård vid livsfara och vissa former av psykiatrisk tvångsvård).
5. Du kan lämna sjukhuset när du vill (detta gäller inte för de som är tvångsintagna inom psykiatrin och patienter som vårdas enligt smittskyddslagen).
6. Vårdgivaren är skyldig att lämna ut information om vem som är tvångsintagen.
7. Vårdgivaren är skyldig att ge dig all information om den vård du erhåller, de alternativ till vård som du kan erbjudas och de risker för komplikationer och biverkningar som finns. Även skriftligt om du begär det.
8. Du har rätt att välja mellan de alternativ som föreslås.
9. Ingen har rätt att ta del av din sjukjournal (undantaget vårdpersonal om du accepterat att bli behandlad och vid undantagen i punkt 4 & 5).

Arbetsgivare kan vare sig kräva vaccination eller begära att få veta om du är vaccinerad. Vården får inte lämna ut uppgift om vaccination utan den vaccinerades tillstånd. Offentliganställda har ett mer eller mindre absolut skydd, även om vårdgivare för vissa tjänster kan begära vaccinering enligt vissa regler (se nedan). Hypotetiskt kan privata arbetsgivare kräva vaccinering vid nyanställning, men eftersom detta dels kan innebära diskriminering, dels måste kunna påvisas vara proportionerligt (vilket det inte är då man inte begär det för andra smittsamma sjukdomar). Denna artikel från Akavia innehåller en längre översikt.

Ägare och anställda till vad som är 'allmänna nyttigheter' (mataffärer, varuhus, klädaffärer, skoaffärer, sportbutiker, gallerior etc) får inte hindra dig tillträde till butiken med hänvisning till vaccinering eller sjukdom eller kräva bevis på endera, och kan inte heller kräva att du använder viss klädsel (må vara slips eller munskydd) oavsett skäl. Antalet personer som får befinna sig i butiken styrs i första hand av brandskyddsregler.

Vägledning för vaccination
Enligt folkhälsomyndighetens "Vägledning för vaccination av personal inom vård och omsorg" (publicerad 13 augusti 2020) gäller följande:
1. Sedvanliga regler för läkemedelshantering gäller även vid vaccination, t.ex. medicinska bedömningar av indikation och kontraindikation. Dessa ska dokumenteras, liksom själva ordinationen.
2. Vaccinatören ska ta ställning till om arbetstagaren har skydd mot sjukdomen sedan tidigare... Det innefattar att bedöma om personen haft sjukdomen i fråga, vilka vaccinationer som tidigare är givna, och ev. resultat av immunitetsundersökning genom blodprov.
3. Vid ett vaccinationsbesök [ska] t.ex. aktuellt hälsotillstånd och medicinsk bedömning ... vara tydligt noterat, liksom överkänslighet, ordinationsorsak och ordination.
4. Dessutom behöver det i en vaccinationsjournal finnas uppgift om den utförda vaccinationen, med datum, vaccinnamn, satsnummer, administreringssätt inklusive plats på höger eller vänster arm vid injektion, utförarens namn (om annan än den som dokumenterar) och uppgift om eventuella komplikationer.

Sjukvårdshistoria
Fram till andra halvan av 1800-talet fanns inte sjukvård i den form vi har idag. Vården fram till dess kan krasst beskrivas som en blandning av skrock, böner till Gud, giftiga salvor, kvacksalveri, åderlåtning och tröst. Boten var ofta värre än soten.[8] De flesta traditionella huskurerna hade i bästa fall ingen effekt och i värsta fall förvärrade kuren situationen. Och de dåvarande sjukhusen var mera dödsfällor än botemedel.

Under 1800-talets andra hälft sker stora framsteg i förståelsen för hur smitta sprids och det största framsteget är införandet av systematisk desinfektion och sterilisering (att alkohol och uppvärmning kunde hjälpa var känt, men inte varför), vilket leder till att risken att dö p.g.a. sjukhusvistelse (eller liknande) kraftigt minskar från bortåt 50% till nära dagens nivåer. Tack vare hygienrevolutionen kan vissa operationer börja genomföras. Under samma period börjar även stetoskop och febertermometern användas systematiskt, vilket förbättrar diagnostiken och under 1900-talets början införs droppet. Den moderna sjukvårdens första steg har tagits. Den folkliga läkekonsten lever kvar om än i minskande omfattning. 1884 börjar sjuksköterskor utbildas. Den moderna sjukvårdsorganisationen med landsting skapas 1862 då landstingen inrättas. Sedan händer inte så mycket mer och vården är mer eller mindre densamma från 1800-talets slut till efter andra världskrigets slut.

Efter andra världskriget införs antibiotika och en snabb utveckling av tekniker och metoder för sjukvård sker under 50- och 60-talen, vilka alla lägger grunden till dagens moderna högteknologiska vård med transplantationer, blodtransfusioner, näringsdropp, medicinering och intensivvård. Efter andra världskriget hade Sverige en mycket god tillgång till vård med i snitt 110000 årliga vårdplatser under hela perioden fram till 1990-talets början, då en snabb neddragning av antalet platser sker. 1995 finns bara 40000 vårdplatser kvar och idag är de nere i cirka 20000 (2 per 1000 invånare), vilket innebär att vården har mycket låg kapacitet att hantera större epidemier.[1,2] (Minskningen är en följd av att den slutna mentalvården avskaffas, tekniska framsteg och rena besparingar.) Sjukvården är idag 3,5 till 4,5 gånger dyrare än 1970, vilket är mer än vad som kan förklaras av befolkningsökning och ökande andel äldre. Vårdkostnaden (2016) är i snitt 17000/person i åldern 0-54 och stiger sedan till cirka 75000/person i åldern 85-95 [1].

Patienträtt i historisk perspektiv [3,4,5,6,7]
Att patienten ska ha något att säga till om var inte självklart förr. Sverige har en obehaglig historia av brutala tvångsingrepp på de samhället betraktade som oönskade och osunda. Att den inställningen inte helt försvunnit framgick tydligt under Coronaepidemins diskussioner om tvång och stämpling av grupper som okunniga.

Det första stora ingreppet i personers liv var 1919 års smittskyddslag ("Lex Veneris") mot könssjukdomar. Läkaren kunde begära polishjälp för att gripa de som skulle vårdas och lagen förbjud sjuka att gifta sig. Lagen drabbade främst fattiga. Denna lag har stått mall för senare smittskyddslagstiftning. Lagen var ändå rätt godartad. Värre skulle komma. Med 1934 års Lag (1934:171) om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av 'rubbad själsverksamhet' tog sig staten rätt att sterilisera de individer staten ansåg gjorde samhället mindre friskt. Som staten ansåg kunde göra befolkningen svagare och med brister och avvikelser. Från 1941 kunde även helt friska personer som hade ett ”asocialt levnadssätt” steriliseras. D.v.s. en tuggummiparagraf som kunde drabba vem som helst som hade oturen att väcka fel persons ogillande.

1934 till 1975, steriliserades ca 35,000 personer (90% kvinnor) i Sverige. Efter Tyskland (inkluderat tiden för Nazistyret) är Sverige det land i världen där flest steriliseringar gjordes. Psykiatern och riksdagsledamoten Alfred Petrén ansåg t.ex. att rasbiologi och rashygien var nödvändigt för att samhället skulle kunna skydda sig mot inhemska faror i form av dåliga gener och degenerering av folkstammen. Medicinalstyrelsen (dåvarande Folkhälsomyndighet & Socialstyrelse) kom med föreskrifter att tvång, hot och påtryckningar var lämpliga metoder för att påverka de som inte ville låta sig steriliseras. Exempelvis hotade läkarna med att ta barnen ifrån kvinnorna, att dra in barnbidraget, att låsa in dem på anstalt etc.

På 40-talet började man även tvångslobotomera personer kirurgiskt för att sänka kostnaderna för psykvården, vilket på 60-talet övergick till s.k. kemisk tvångslobotomering genom medicinering. Cirka 4500 personer hann lobotomeras kirurgiskt, varav 900 dog av ingreppet. Lobotomeringen skedde i enlighet med dåtida ”vetenskap” och ”beprövade erfarenhet”. Andra tvångsmetoder var tvångströja, bältning och isolering. Även medicinska experiment utfördes med tvång. Personer med störst problem likställdes med djur eller t.o.m. under djur.

Stora delar av samhället tycket att de tog samhällsansvar och att det var för samhällets bästa att stödja tvångssteriliseringarna och tvångslobotomeringarna. Att de var moraliskt rätt och riktigt att göra så. Precis som idag grundade de flesta sin syn på det media, elit och auktoriteter påstod var rätt. Få var de som tog ett etiskt-moraliskt ställningstagande emot detta. Det först under 60-talet som kritiken mot tvång inom vården tog fart. Inställningen att det var för samhällets bästa att tvångsvårda började ifrågasättas, vilket så småningom ledde till dagens lagstiftning där t.ex. narkomaner, gravt alkoholiserade och påtagligt dementa har rättigheter att besluta om vårdåtgärder. Men fortfarande lever inställningen att personer ska kunna vaccineras av tvång för samhällets bästa.

Mer information
Socialstyrelsen. Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig–Handbok för vårdgivare, chefer och personal. 2015. (och andra handledningar).
Styrande lagar 1 kap. 2 § samt 2 kap. 6 § i regeringsformen, hälso- och sjukvårdslagen, patientlagen och smittskyddslagen.

Referenser
[1] IHR rapport 2019:5.
[2] Strömberg H. Sjukvårdens industrialisering Mellan curing och caring–sjuksköterskearbetets omvandling. Umeå Studies in Economic History 29.
[3] Bommenel E. Sockerförsöket, kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa (2006).
[4] Grunewald K. Från idiot till medborgare: de utvecklingsstördas historia (2010).
[5] Grunewald K. Utan talan: historia i bild från omsorgerna om utvecklingsstörda (1997).
[6] Lundberg A. Läkarnas blanka vapen: svensk smittskyddslagstiftning i historiskt perspektiv (2008).
[7] Björkman j. Vård för samhällets bästa, debatten om tvångsvård i svensk lagstiftning 1850-1970 (2001).
[8] Se Qvarsell R. Vårdens idéhistoria (1996) om vad man trodde förr.

Designed with Mobirise website theme